1

gjorda hotelse, utan att befläcka min ära! Dock, jag följde dervid hederns lag och bör ej ångra att ödet lekte med min hämd. Men detta är likväl en hård pröfning. Gud gifve mig förmåga att redligen bestå! Med så mycket lugn, som han i sin kritiska belägenhet förmådde samla, tackade han öfversten för dess vänskapsfulla yttranden; och småningom tog hvar och en sin stol, för att beqvämligare kunna fortsätta samtalet.

भू

sva

"Jag är ganska förundrad" sade amiralen "att finna en så hjertlig vänskap vara knuten mellan tvenne krigare af olika partier, som jag nyss sett, och är verkligt nyfiken att lära känna orsaken dertill." "Den är också egen i sitt slag" rade öfversten. "Åtminstone vet jag mig aldrig hafva blifvit något skyldig på stridsfältet förr än vid Stegeborg, och till denHe unge man, som jag här så oförmodadt återfunnit."- Härpå berättade han sin räddning genom Gustaf, hvarefter denne af samtlige fick uppbära många artigheter. "Det kan man kalla att vara en rättskaffens krigare," sade Barbro "och jag skall hädanefter innesluta Er i alla mina böner,

med önskan att Gud förer Er på den rätta vägen, den Ni med er dagliga omgifning lätteligen kan förlora. Paulus kom ock till slut bland de heligas antal, fastän han förföljde de rättrogne."

len

"alt

"En herrlig gerning!"— ropade amira"ja, den skönaste som händt i Sigismunds härar." "Jag vill påminna mig,"-inföll Anna med nedslagna ögon jag en gång hört min barndomsvän, under våra lekar, sjelf spå något ovanligt om sin första vapenbragd. Jag skall på stridsfältet, sade han, uppsöka den farligaste af mina fiender och rädda honom!"

Härvid upplyfte hon ögonen och kastade på Gustaf en blick, som återkallade minnet af den stund, då han i trädgården förklarade henne sin kärlek.

Längre fram på qvällen föröktes sällskapet genom stadens Biskop, Petrus Ben, Borgmästaren Peder Eriksson och någre af hertigens officerare, hvarefter amiralen för gästerna tillkännagaf sin dotters och öfverste Lennartssons trolofning, som af Biskopen välsignades. Annas blödiga uppförande härvid, ansågs som en verkning af hennes qvinliga blygsamhet, och under det bä

garne vandrade kring laget, tycktes ingen märka att hon tidigt försvann. Gustaf salt tankfull och tyst i en vrå, räknande timmarnes långsamma gång. Det var för honom ingen glädjefäst, och aftonen syntes. honom en plågande evighet, vars efterlängtade slut aldrig ville inträffa. Ändtligen hade midnattstecknet skallat från domkyrkotornet och uppbrottet började. Lik en krigsfånge, som vid underrättelsen om den afslutade freden skyndsamt hopletar det lilla han än äger qvar, för att genast kunna anträda återresan till det älskade fäderneslandet, fattade han sin hatt och begaf sig hem med så ilande steg, att fadren omöjligt förmådde följa honom.

"Jag tror, min sann, att pojken blifvit förryckt," mumlade Arvid Stålhand, och skyndade efter flyktingen, så fort hans föråldrade ben medgåfvo. Vid hemkomsten till deras boning, fann han Gustaf i ett verkligt febertillstånd, och nu först föll det honom in, att ynglingen blifvit ställd på ett allt för hårdt prof. Den faderliga myndighetens fordringar gåfvo vika för fruktan att förvissas om en oöfvervinnerlig böjelse, som aldrig kunde tillfredsställas, men som

troligtvis skulle slutas på ett olyckligt sätt. Af tillfällighet eller naturanlag, i förening med sin tids uppfostran, hade den gamle aldrig rätt känt den lågande passionens makt, och det var för honom en alldeles oförklarlig gåta, att ett barndomstycke i enslighetens sköte skulle kunna utbilda sig till verklig kärlek, långt ifrån det föremål, hvars närvaro syntes honom oundgänglig för dess underhållande. Emellertid var saken icke tvifvelaktig. Något botemedel måste snart användas, men hvari skulle det bestå? Gustaf hade, när han bättre betraktade saken, med undantag af besöket hos de adliga jungfrurna, ej gjort något som egentligen förtjente förebråelser, och hans uppförande vid allmängörandet af Annas. trolofning, kunde i det hela ej klandras. Den gamle fann nu, att det varit långt klokare handladt, om han åsidosatt sin hämd, uppriktigt sagt sin son, huru Anna för honom tillstått allt, samt låtit ynglingen i förväg få veta de förbindelser hon på sin fars befallning skulle ingå. Ofta var han nära att, i stöd af faders väldets rättighet, befalla Gustaf afstå från en sorg, som vore syndig då den uppkommit genom ön

skan att äga en annans fästeqvinna; men då han såg honom med nedfällda armar och hopknäppta händer nästan utan med vetande vandra fram och tillbaka i kammaren, fruktade han att strängheten skulle åstadkomma något farligt utbrott. Vid nogare besinnande beslöt han derföre att lemna ynglingen i fred, och när den storm, som inom honom föregick, rasat ut, med ömhetens och förtroendets språk återföra honom till skyldigheten och sig sjelf.

Den beräknade sinnesförändringen inträffade likväl icke, och en tillkallad läkare försäkrade, att ynglingens tillstånd Vore ganska farligt, i anseende till en svår sjukdom som hotade att utbryta, men hvars beskaffenhet dessförinnan icke vore möjlig att rätt bedömma, ehuru han trodde sig kunna gissa att den uppkommit, antingen genom kufvadt själslidande eller en svår förkylning. Så försvunno fyra dagar, under hvilka riddare Arvid icke lemnade sin sons sjuksäng. Femte dagen hördes ett starkt bultande på porten, och straxt derefter instörtade Petter, hvilken, såsom vi känna, fått ett slag af en häst och blifvit af sin herre qvarlemnad på Stegeborg. Gläd